G U N E V A M A R I E

Livet far runt så med en. Från största glädjen till största sorgen, bergochdalbana av känslor. På fotot i förra inlägget, det där jag badar fötterna i medelhavet, ser man en liten kula på min mage. Det var Alfred som låg därinne. Han skulle komma till oss i augusti, men så blev det inte. I vecka 27 dog han i min mage och arton minuter över tolv den 10 maj födde jag honom. Idag har vi begravt honom. Han låg i en liten vit kista, med äppelblommor på. Vi spelade "siffran vill bli fel" med Bob Hund för honom, och "vem kan segla förutan vind" och jag hade skrivit ett tal:

Ä l s k a d e l i l l a A l f r e d !

Den trettionde november förra året fick vi reda på att vi skulle få dig. Det var en märklig dag, men väldigt härlig, Vi gick till konsthallen och åt lunch för att fira och jag minns att jag log när jag funderade på vad jag inte fick äta. För att inte skada dig. För att du låg därinne i min mage och precis hade börjat finnas och växa.

Och Alfred, sedan den dagen var vi så glada, din pappa och jag. Vi har aldrig haft det så bra tillsammans, aldrig känt oss så nära varandra, och aldrig bråkat så lite som under tiden då vi väntade på dig. Det var en väldigt, väldigt fin tid, spännande och förväntansfull. Att få berätta för andra att du skulle komma var pirrigt, men ofta som att få ge någon en fin present. I augusti skulle det komma en ny liten människa, en kusin, en kompis och ett barnbarn.

Det var så kul när magen började växa och dina sparkar började kännas, och att gå omkring och veta att du var med hela tiden. När vi låg i soffan och tittade på tv så låg du där med oss och när vi var i köket och lagade mat så var du där och varenda natt låg du hos oss i sängen. Och du var med oss i Frankrike och Italien, i Köpenhamn på nyår, du var med på skidturen utanför Ingemanstorp, du var med när vi rensade bort Kirskål på odlingslotten, i förstamajtåget när vi ropade om allas rätt till barnomsorg och du var med när vi tittade på större lägenheter, för att du, så småningom, skulle kunna få ett eget rum. Det var underbart att ha dig med, Alfred.

Och det var så fruktansvärt att mista dig. När vi satt inne på prenatal den där natten och fick reda på att ditt hjärta inte slog längre vad det så ofattbart, och overkligt. Sköterskan och läkaren var så allvarliga, så vi förstod att något var fel. Och att vänta på beskedet var nästan outhärdligt, det var timslånga minuter.

- Bara barnet lever, minns jag att jag tänkte. Bara det lever.

Men du levde inte.

Att ha dig i magen Alfred var stort, men att föda dig var nog det största jag varit med om. Det var så förtvivlat, så bottenlöst sorgligt och tröstlöst, och samtidigt var den där stora sorgen uppblandad med stolthet och glädje. De få timmarna vi fick med dig utanför min kropp, då när jag var din mamma och du var mitt barn, kommer jag alltid att minnas, trots att jag nog aldrig varit så trött i hela mitt liv.

Vi höll dig, vi klappade på dig och tittade på dig. Du var så liten, så liten och så lik din pappa. Du hade hans mun, hans nästipp, hans öron och hans veck under ögonen. Och blonda små ögonbryn hade du, så ljus som honom hade du nog också blivit. Om du hade fått stanna kvar hos oss.

Alfred, å vad jag önskar att det var annorlunda. Nu är allt så tomt och tråkigt och jag bara önskar att du låg kvar därinne i min mage och växte för att komma ut sedan, i augusti. Det var ju så mycket vi skulle ge dig då, som vi aldrig får ge dig. Du skulle fått vår kärlek och tid och omsorg och vårt tålamod. Och det var så mycket vi ville göra med dig, så mycket vi ville visa dig, så många upplevelser vi ville dela med dig. Du skulle få ligga i gräset på Ingemanstorp, du skulle få bada dina små fötter i havet utanför Åhuskärr, vi skulle visa dig Paris och massa borgruiner, Ekedalen och alla Malmös lekplatser. Allt skulle du få, allt. Vi ville ge dig hela världen.

Du var så vansinnigt välkommen, Alfred. Vi ville inget hellre än att få dig och få ha dig hos oss. Å, Alfred vad du fattas oss!